Vad heter alla tonerna på en gitarr eller bas?

Här har du en översikt över vad alla toner på gitarren heter, och var de ligger över hela greppbrädan. Du hittar även förklaringar på sådant som är bra att förstå sig på: Stamtoner, höjningstecken och sänkningstecken.
Ladda ner (PDF, 1,00MB)

Du ser att det finns tolv olika toner. Sedan börjar det om igen.

Följ E-strängen hela vägen upp till tolfte bandet, så ser du att du kommer till ett E igen, fast nu en oktav högre upp. Spela det låga och det höga E:et och jämför hur det låter. Det låter som ”samma ton fast ljusare”, eller hur? När du spelar höga E svänger strängen exakt dubbelt så snabbt per sekund som låga E, det är därför de låter ”lika fast olika”. Jämför med vilken som helst av de andra tonerna – ingen av dem låter likadant som låga E!
Alla toner finns i olika oktaver. Du ser kanske att det finns vissa mönster för hur man kan hitta dem. De behöver inte vara på samma sträng som E-tonerna vi provade. Försök hellre hitta dem så att du når bägge tonerna med vänsterhanden! Det där är användbart, kanske speciellt för basister som ofta använder oktaver för att variera sitt spel.

Du ser också att samma ton kan finnas på flera olika strängar. Till exempel är tonen A på den tjockaste strängens femte band samma A som den lösa A-strängen närmast intill.

Det fungerar likadant på en elbas. Elbasens fyra strängar har samma toner som gitarrens fyra tjockaste strängar, men basen är stämd en oktav lägre. Här är en PDF med tonerna på elbasen som du kan ladda ner:

Ladda ner (PDF, 0,89MB)

Vilka toner på gitarr och bas behöver jag kunna?

Toner med endast ett bokstavsnamn kallas stamtoner – ”de vita tangenterna på pianot”. Lär dig dem först! Hittar du dem, kan du oftast räkna ut vad de andra tonerna heter.

Börja med att lära dig stamtonerna på de tjockaste 2-3 strängarna – upp till femte bandet. Ta hjälp av de gitarrackord du redan kan – vet du till exempel vilken ton som är grundtonen (bastonen) i ett G-ackord, då vet du redan var tonen G finns. Tredje bandet på låga E-strängen!

Tonerna mellan stamtonerna – ”de svarta tangenterna” – kan heta två saker:
– Antingen ses de som en HÖJNING av stamtonen närmast under (till vänster på halsen).
– Eller som en SÄNKNING av stamtonen närmast ovanför (till höger på halsen).

Höjda toner markeras med höjningstecknet ”#”, som uttalas ”-iss”.
Ett höjt F heter alltså F#, och uttalas ”Fiss”! (På engelska heter det ”F-sharp”.)

Sänkta toner markeras med sänkningstecknet ”b”, som uttalas ”-ess”.
Ett sänkt G heter alltså Gb, och uttalas ”Gess”! (”G-flat” på engelska.)
(Två specialfall: Ett Eb uttalas ”Ess”, inte ”Eess”. Ett Ab uttalas ”Ass”, inte ”Aess”.)

Tonerna F# och Gb ligger alltså på samma ställe – det är samma ton! Sedan beror det på sammanhanget (tonarten) vilket namn som är rätt. Här är grundtänket, sedan finns alltid undantag:
Spelar man i ”Korstonarter” (Durtonarterna G, D, A, E, B, F# eller deras respektive mollparalleller) blir det höjda toner. I ”Be-tonarter” (F, Bb, Eb, Ab, Db, Gb eller deras mollparalleller) blir det sänkta toner.
Men bägge namnen fungerar, för att göra sig förstådd!